Djupa sår läker långsamt.
Hur går man vidare när man har förlorat en del av sig själv? En människa som har varit med en hela ens liv? Som man skrattat med, gråtit ihop med, bråkat med, varit redlöst full med?
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Allt jag gör, ser och hör påminner om dig.
Jag hoppas att du någonstans sitter och ser på oss, de kvarlevande. Så du kan förstå hur betydelsefull du var och ÄR.
Verkligheten börjar sakta men säkert komma tillbaka. Rutiner. Men jag befinner mig fortfarande i detta tomrum. Jag vill att tiden ska stå still, jag vill spola tillbaka tiden, jag vill att tiden ska gå fortare. Men inget får dig tillbaka. Och det är så djävla frustrerande.
Jag har kvar ditt nummer. Dina sms. Din msn. Jag kommer heller aldrig att radera. Det gör för ont, för smärtsamt. Jag vill ha kvar allt som länkar mig till dig. Det räcker inte med alla minnen. Jag måste ha något jag kan greppa.
Det har gått över en månad, en månad som känns så oerhört lång men ändå så fort. Allt i mitt liv just nu är ambivalent. Ingen känsla kommer ensam.
Jag kom nyss hem från en välbehövlig semester. Men väl hemma så går man in en ny fas. Verkligheten. Den fas som jag så länge rymt från.
Det var t.o.m du som fick mig att starta denna blogg. Du tyckte att jag kunde uttrycka mig bra i skrift, att jag kunde vara rolig. Det var mina kommentarer i din egna blogg som fick dig att pusha mig till att blogga. Och jag visste ju såklart från start att detta var dödfött. Jag tröttnar lätt. Och du lämnade gärna kommentarer i min blogg för att påpeka detta.
Ibland vet jag inte ut eller in. Känner bara denna överväldigande smärta som jag inte vet hur jag ska kanalisera. Gråta gör jag stundvis. Men det yttrar sig mest i ångest, en kittlande ångest i hela kroppen. Kroppen har nog förstått att jag aldrig mer kommer få se dig i livet. Jag ser inte fram emot när hjärnan har kommit till samma insikt.
Vad jag vill med det här inlägget vet jag inte. Jag bryr mig inte. Jag försöker på alla metoder som kan göra denna tid mindre smärtsamt. Men egentligen har jag ju gett upp för länge sen. Man får deala med smärtan. För detta sår är djupt, så otroligt djupt. Hur lång tid kommer det att ta för att läka? Någon gång. Men ärret kommer alltid att finnas.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Allt jag gör, ser och hör påminner om dig.
Jag hoppas att du någonstans sitter och ser på oss, de kvarlevande. Så du kan förstå hur betydelsefull du var och ÄR.
Verkligheten börjar sakta men säkert komma tillbaka. Rutiner. Men jag befinner mig fortfarande i detta tomrum. Jag vill att tiden ska stå still, jag vill spola tillbaka tiden, jag vill att tiden ska gå fortare. Men inget får dig tillbaka. Och det är så djävla frustrerande.
Jag har kvar ditt nummer. Dina sms. Din msn. Jag kommer heller aldrig att radera. Det gör för ont, för smärtsamt. Jag vill ha kvar allt som länkar mig till dig. Det räcker inte med alla minnen. Jag måste ha något jag kan greppa.
Det har gått över en månad, en månad som känns så oerhört lång men ändå så fort. Allt i mitt liv just nu är ambivalent. Ingen känsla kommer ensam.
Jag kom nyss hem från en välbehövlig semester. Men väl hemma så går man in en ny fas. Verkligheten. Den fas som jag så länge rymt från.
Det var t.o.m du som fick mig att starta denna blogg. Du tyckte att jag kunde uttrycka mig bra i skrift, att jag kunde vara rolig. Det var mina kommentarer i din egna blogg som fick dig att pusha mig till att blogga. Och jag visste ju såklart från start att detta var dödfött. Jag tröttnar lätt. Och du lämnade gärna kommentarer i min blogg för att påpeka detta.
Ibland vet jag inte ut eller in. Känner bara denna överväldigande smärta som jag inte vet hur jag ska kanalisera. Gråta gör jag stundvis. Men det yttrar sig mest i ångest, en kittlande ångest i hela kroppen. Kroppen har nog förstått att jag aldrig mer kommer få se dig i livet. Jag ser inte fram emot när hjärnan har kommit till samma insikt.
Vad jag vill med det här inlägget vet jag inte. Jag bryr mig inte. Jag försöker på alla metoder som kan göra denna tid mindre smärtsamt. Men egentligen har jag ju gett upp för länge sen. Man får deala med smärtan. För detta sår är djupt, så otroligt djupt. Hur lång tid kommer det att ta för att läka? Någon gång. Men ärret kommer alltid att finnas.
