Ibland så funderar jag på om jag har en liten magisk sak som ser till att jag har turen på min sida. JÄMT.
Idag så hände en jättehemsk sak när jag var på promenad med Joppe. Vi joggade lite, jag försöker få han att springa fot med mig så vi kan ut och jogga i skogarna sen.
Och sen så märker jag att jag tappar en JÄTTEVIKTIG sak, i snön. Och då snöade det som fan. Så saker man tappar i snön - kommer fan inte fram i tö tillräckligt snabbt. Jag trodde att jag hade satt min sista potatis. Börjar böla medans jag ligger på alla fyra och krålar promenadsträckan fram och tillbaka. Får panik och vill kräkas.
Jag vågar inte ens yttra vad det var jag tappade.
Men hur som helst. Så kryper jag och kryper.. Joppe är lös för jag hade släppt han precis innan jag upptäckte att jag tappat detta ting och han följde troget efter sin till synes tokiga matte. Och där! DÄR LIGGER DEN FAN!
Jag hittade den och jag tackade allt som gick att tacka, jag tackade träden, jag tackade Joppe, jag tackade gud om det nu finns någon. Hur fan är det möjligt att hitta en liten sak som man tappade i snön som är djup? Och det snöar för fullt? Gigantiska flingor. I stim. Fling-stim.

Sen på vägen hem, efter att jag bölat av glädje och lättnad, så funderade jag på.. fan.. det är rätt ofta jag har tur. Jag kan liksom inte riktigt komma på när jag har haft ordentlig otur eller mindre otur i följd eller ofta?
Jag har brutit ben och fått hjärnskakningar. Men det har alltid varit något positivt med det hela. Man missade skolan. Man blev ompysslad. Jag fick fräna autografer på mitt gips. Hallå, BENGT DAHLQVIST FRÅN SKILDA VÄRLDARS AUTOGRAF!

Så jag har nog något vackert, snällt och alldeles.. alldeles underbart som ser ner/upp/sneglar/upp-o-ner-ner-o-upp på mig och ser till att jag har det bra. Och tack för det! Hur fan hade det slutat annars?



Jag tror jag är hög på mina choklad-kaffe-bollar. Gott. Och te. Det var allt som vi hade hemma. Är hemma på landet nu.