AAAAAALRIGHT, AAAALRIGHT!
Ejja! Ejja!
Ki finti?
Hat hafna, hafna gost!
Inħobbok!

Jag saknar malta ibland. Satt och kollade igenom massa gamla bilder därifrån. Allt var så isolerat. Man bodde i sin lilla bubbla av overklighet. Allt var skoj och inte på riktigt.
Svininfluensa? Näpp. Existerade det?
Lågkonjunktur? Näpp. Inget man snackade om.
Sura busschaffisar? Japp. Jämt.
Taxi chaufförer som hade haft en svensk flickvän? Kryllade av dem.
Bakfylla på kontoret? Konstant.
Avslappnat? Oh ja.
Servicekänsla? Aldrig, men jag fann det charmigt.
Tidsoptimister? Hela ön.

Allt var så orealistiskt. Så synd att jag jobbade oavbrutet den sista tiden jag var på ön. Finns så mycket som jag skulle vilja göra, som jag inte hann. Dyka på Gozo. Åka sightseeing-bus. Gå på Earth Garden igen. Åhh.. earth garden. Man kanske kan ta sig till Malta under den festivalen? Hade ju varit alldeles... alldeles... alldeles underbart.

Och i samband med att man flyttade tillbaka till sverige så vart det som att välkomnas med en käftsmäll. Tog inte lång tid tills jag insåg att här frodades lågkonjunkturen, folk var oroliga för svininfluensan, oroade sig för terrorister, oroade sig för arbetslöshet, oroade sig för att inte hinna med allt på sin semester, oroade för att strejker och oroade för att inte hinna få den där snygga solbrännan.
Jag erkänner, jag slet inte arslet av mig för att hitta jobb de första två månaderna, jag ville ha sommarlov för det förtjänade jag. Och sen så skulle allt liksom falla på plats. Jobb skulle dyka upp och pengar skulle rulla in.
Jag var arbetslös i nästan 6 månader, då inklusive mitt "sommarlov". Och jag trodde fan aldrig att det skulle vara så svårt att få jobb. Jag var på intervjuer, rätt snabbt efter att jag flyttade tillbaka till detta avlånga rike. Men det sket sig, det jobbet och positionen jag ville ha skulle flyttas till London. Oh well. dyker upp nya chanser, tänkte jag.
Tji fick jag. Jag hade valt ett yrke och en bransch där man bör befinna sig utom sveriges gränser för att få bra jobb, eller jobb iöverhuvudtaget.
Verkligheten kom ikapp mig och det var månader präglade av oro och ångest. In i ekorrhjulet igen. Bråk med a-kassa. Söka jobb. Söka jobb som jag aldrig trodde jag skulle söka. Oron började få tag om mig..Oro för lågkonjunkturen, oro för att inte hinna med allt, oro för att aldrig få jobb.. vafan, började t.o.m oroa mig för svininfluensan! Då önskade jag verkligen att jag befann mig på min lilla, trygga, isolerade och framförallt slappa ö. Ingenting att oroa sig för.
Tja.. vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg förutom att jag tycker att det är viktigt att inte ge upp så lätt. Jag slet som ett djur de sista månaderna av arbetslöshet, ställde kl på 8. Gick upp och sökte jobb i flera timmar. Gick på möten med jobbcoach. Tog lite ströjobb på tidigare anställningar. Allt! Fan vad piss man mådde. Men, summan av kardemumman är att jag är så djävla glad att jag inte gav upp, för nu mår jag fantastiskt bra. Sverige är inte så dumt. Svenskar är inte så gnälliga, utan kanske mer ansvarsfulla helt enkelt jämfört med malteserna. Jag trivs verkligen på landet, för första gången i mitt liv känner jag mig inte sådär pirrigt rastlös, utan trivs väldigt bra i den situation jag befinner mig i. Lantis for life!

Så det enda som saknas nu är;
KÖRKORT
Att jag inte bara får tummen ur och drar igång ordentligt igen, arghh. Mästare på att skjuta på saker, that's me aaalriiiiight!

Nostalgitripp från den ljuva ön, som jag lämnade för snart ett år sen;



Puss och godnatt!